Ytliga jag
Så kom då dagen när T åkte iväg med taxin till skolan och jag stod kvar hemma. Dock utan det där harmoniska lugnet som jag hade sett fram emot. Det var idag ännu en ny chaufför – sådär nummer 14 i ordningen, men specialresors inkompetens skall jag prata om i ett annat inlägg. Efter lite övertalning, fix och trix så åkte T i alla fall med. Jag stod kvar på trappan i mitt otvättade hår, säckiga mysbyxor och gårdagens mascara under ögonen. Och jag undrade vad chauffören tänkte om mig. För det är ju mig jorden kretsar kring. Mitt utseende visade ju ganska klart att jag inte är någon lyxig hemmafru, så vad tänkte han då? Att jag är en sån där bidragsmänniska som varken har lust att jobba, eller köra min son till skolan. Jag skämdes lite. Inte för att det är sant – men det kändes sant.
Så för att klargöra, jag står alltså och mår dåligt över vad chauffören som kör mitt barn till skolan möjligen-eventuellt-kanske tycker om mig. Varför bryr jag mig ens? Vad spelar det för roll vad han tycker? Varför tror jag att andra människor dömer mig på mindre än en minut. Troligen för att det är så jag själv gör. Man alla är ju faktiskt inte lika ytliga som jag.
Läxan för idag blir att iaktta utan att bedömma. Good luck.
