Det finns inga ord

Det är nu fyra veckor sedan bebisens hjärta slutade slå. Men bara elva dagar sedan jag låg där på ultraljudsbritsen och hörde mitt eget skrik när jag insåg att den inte rörde sig. På några få sekunder ändrades livet för alltid. Jag minns väldigt lite av timmarna som följde. Läkare, barnmorskor och kuratorer kom och gick. De pratade med mig men deras ord stannade utanför den glasbur jag satt mig själv i. I flera timmar satt jag där – instängd i buren, stirrandes på en apotekspåse som låg på bordet framför mig. Det var tomt och svart. Inte sådär grådassigt som livet kan vara då och då utan svart – nattsvart. Tre dagar senare födde jag ut vår döda flicka.

Efter de första skriken gav jag ingen mer kontakt på ultraljudsmottagningen. Det kändes som om människorna runt mig försvann in i en dimma och jag kunde inte möta min förtvivlade mans blick. Jag stängde av. Jag kände ingenting och allting på en gång. Ett par timmar och en psykkonsultation senare kördes jag i rullstol över gatan till psykakuten. Någon där frågade mig om jag hade kontakt med mitt inre – vilket inre, minns jag att jag tänkte – där finns ju ingenting. Det är tomt. Jag finns inte längre.

Dagen innan hade jag pratat med min psykolog om precis det här scenariot – som om jag redan visste vad som skulle hända. Utan krussiduller hade jag förklarat för henne att om bebisen inte lever tar jag livet av mig. Jag orkar inte, jag kan inte, jag vill inte leva om jag skall behöva gå igenom det. Vi fyllde i tankepapper och skattade ångest och det enda som kunde konstateras var att bara tanken på en död bebis i magen gjorde min ångest skyhög. Vi gjorde upp en reservplan och med hennes privata telefonnummer i ena handen och min självmordskarta i den andra lämnade jag mottagningen. Jag trodde aldrig riktigt att vi skulle behöva använda den där reservplanen.

Jag vet inte hur länge vi var på psykakuten. Min mamma och mina systrar kom men jag satt kvar i min glasbur. Det var inte förrän min psykolog kom in genom dörren som jag kom tillbaka till verkligheten. Jag insåg att det som bara skulle vara en reservplan plötsligt var verklighet och hon hade åkt hit för att träffa mig. Jag ville öppna mig – skrika, gråta, be om hjälp men allt utanför gjorde så vansinnigt ont. Ett enda andetag sprängde i hela min kropp. Jag vet inte vad hon sa som till slut fick mig att öppna munnen. Efter ett djupt andetag viskade jag ”– det är väldigt stilla”. Jag upprepade orden ett par gånger och förklarade att det var så barnmorskan sagt. Jag hade frågat –Rör den sig inte? och hon svarade långsamt –Det är väldigt stilla. De orden kommer förfölja mig resten av mitt liv.

Även om smärtan utanför glasburen var enorm så kändes det skönt att vara ute. Om inte annat för min omgivnings skull. När jag efter flera timmar utan ögonkontakt såg på min mamma, min man och mina systrar fylldes jag av dåligt samvete. Vad gör jag med dem? Jag utsätter dem för så mycket oro, ångest och förtvivlan. Hur länge orkar de bära upp mig och vad bidrar jag med i deras liv?

När jag väl kommit ut ur buren ville jag bara åka hem. Hem till min egen säng, hem till tryggheten, hem och försöka överleva de närmaste dygnen. Jag kostade på mig lite ögonkontakt och ett leende till läkaren för att övertyga honom om att han kunde släppa hem mig och med lite övertalning gick han med på att låta mig sova hemma. Morgonen därpå skulle vi tillbaka till sjukhuset för att påbörja behandlingen för att få ut barnet.

Innan vi gick hann jag reflektera över hur snygg han var och hur bedrövlig jag måste se ut – jag tog det som ett litet litet friskhetstecken.

You may also like...

1 Response

  1. Nina skriver:

    Du utsätter oss inte för något Jenny, du blir utsatt för alldeles för mycket tungt och hemskt.
    Vi finns här alltid, alltid!
    ”En av systrarna”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: