Vad sysslar ni med, journalister?

Svar till Carinas Krönika i Corren.se.

Jag var världsmästare på barnuppfostran innan jag fick barn – nu är jag på gränsen till värdelös.

Ändå har jag två – ett med ett antal diagnoser och ett utan. De tar plats, väsnas och uppför sig i många lägen inte alls som jag önskar. Det varierar vem av dem som låter mest. Men, diagnos eller inte så är jag tämligen övertygad att jag vet bäst hur jag skall hantera dem.

Barnuppfostran med hot

”Det finns barn med handikapp som inte uppträder som andra…” skriver Carina Glenning i sin krönika Vad sysslar ni med föräldrar men det är inte föräldrar till de barnen du vänder dig till. Hur vet du det, undrar jag? Tror du att det står ADHD, Touretts, Autism eller annat i pannan på dem? Eller hur vet du att den cyklande pojkens föräldrar har abdikerat?

Visst finns det flata föräldrar men det är inte de som tar åt sig av din artikel – det är vi andra. Vi som kämpar varje dag för att inte explodera på våra barn och göra något vi sedan får ångra. Vi som redan vet att våra barn stör.

Så nä, man tillrättavisar inte andras ungar, varför skulle man? Så länge det finns föräldrar i närheten så får man ju anta att de kan bedöma situationen bäst. Du har ju faktiskt ingen aning om vad som föregått den situationen där du träffar på dem. Vi kan väl börja med att våga ingripa när någon blir misshandlad eller våldtagen så kan vi lämna barnuppfostran till föräldrarna.

Vi var på badet häromdagen. Min son, 13 år och alldeles för stor för att ställa till en scen, blev vansinnig för att han inte fick åka hem när vi precis kommit dit. Han gormade, skrek, svor och hela badets blickar var på oss. Jag var tyst och lugn medan människor som du tittade på mig och undrade; Varför gör hon inte oss alla en tjänst och låter ungen gå hem? HUR kan hon låta honom prata så till henne. VARFÖR sätter hon inte ner foten? Vad ni inte ser är att jag är rasande inombords och skulle helst vilja snöra handduken över huvudet på honom och dra åt – hårt. Men trots att jag är full av skam sitter jag lugnt och tar emot både hans skrik och era blickar, av den enkla anledningen att jag känner mitt barn bäst, jag vet vad som fungerar. Jag LÅTER inte honom prata så till mig – jag VÄLJER bara att inte säga något om det just då, för jag VET att det inte går in just då. Tro mig, jag har försökt, provat och utvärderat alla möjliga sätt att bemöta den här typen av utbrott och jag har lärt mig vilket sätt som fungerar bäst. Och då syftar jag inte på vad som får honom att bli tyst där och då – för det finns ju naturligtvis sätt till det – men det ger ingenting i ett längre perspektiv. De metoderna sparar jag till tillfällen då det är ett måste – en begravning, ett bröllopstal eller liknande. Men på en badstrand, park eller vid hotellpoolen där väljer jag att avvakta, även om det får omgivningen att tro att jag är en flat förälder.

Så vart ska du ta vägen? Ja, står du inte ut med barn som låter så tycker jag att du skall hålla dig till vuxenhotellen – det är väl ett utmärkt alternativ. Eller  så kan du bara njuta av faktumet att det inte är dina barn som stör och du kan, till skillnad från föräldrarna, välja att varken iaktta, agera eller reagera – lycko dig!

 

 

You may also like...

1 Response

  1. Nina skriver:

    Bra skrivet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: