Hopp om läsning
T hatar allt som har med läsning och skrivning att göra. Verkligen hatar. Egentligen önskar han nog inget hellre än att kunna läsa flytande men uppförsbacken har varit så lång och brant att han till slut kände misslyckande bara genom tanken på att försöka. Det hjälpte ju inte att lillsyrran gick om honom för länge sedan och nu läser som ett rinnande vatten. Ännu en knäpp på näsan som visar hur dålig han är.
Men sen för någon vecka sedan hände något. Inga storverk men ett litet litet steg i rätt riktning. Vi fick till en rutin – han och jag – att läsa en liten stund efter skolan, när ingen annan var hemma. När ingen syster störde med sin blotta existens och innan tröttheten tog överhanden. Jag släppte på kraven, han valde bok och hur långt han skulle läsa. När det var ett långt ord så läste jag det för honom redan innan han hann misslyckas. Efter läsningen blev det fika så klart. Det tog inte så många dagar innan T kom innanför dörren och sa: -”Kan jag spela en liten stund innan vi läser”, – ”Visst, svarade jag, jag väntar i köket, kom när du är redo”. Jag förväntade mig inte direkt att han skulle komma självmant, så döm om min förvåning när han en kvart senare kom ut i köket och säger -”Jag är klar nu, kan vi läsa”. Jag höll bokstavligt talat på att ramla av stolen av förvåning. Men oj, vilken lycka! Där märker man vad han kan prestera när omgivningen är tillrättalagd. När miljön är lugn och omgivningens stimuli är begränsade. Den miljön önskar jag att man kunde få till i skolan. Inte bara för T, utan för att alla barn – med eller utan koncentrationssvårigheter – skall få förutsättningar att prestera enligt bästa förmåga.
Min lillasyster gick igenom hela grundskolan och gymnasiet med läs- och skrivsvårigheter som ingen uppmärksammade. Inte ens uppmärksammade man i god tid att hon inte uppnådde målen för godkänt i alla ämnen utan gav henne således endast skriftliga IG i slutet på terminerna. Lättare blev det väl inte av att gå i en friskola där kraven på något sätt var högre än på andra skolor och de flesta eleverna hade MVG i alla ämnen. Inte heller blev det lättare av att storasystern var en språklig besserwisser och hade gått på samma skola med samma lärare.
Min syster betalade själv för en utredning när hon började på universitetet. Dyslexi blev diagnosen med sådan svårighetsgrad att INGEN borde ha kunnat missa det under hennes skolgång. Min syster är idag en glad och väldigt duktig tjej som ibland får högsta betyg på uppgifter i skolan. Hon får den hjälpen hon har rätt till och jag tror det kanske är första gången i hennes som liv hon faktiskt gillar skolan. Det kanske inte blir bra men ofta kan det tillslut bli mycket bättre!