Kvällen före

Det mesta var förberett och det hängde någon form av förväntans-spännings-ångest över hela huset. En dotter som frenetiskt letade sommarminnen att ta med sig och visa och en orolig son.
Jag var förväntansfull och samtidigt livrädd. Dagens möte med skolan ingav hopp men jag kunde inte tillåta mig att hoppas att det här faktiskt skulle bli bättre. Rädslan för ännu en besvikelse var för stor.

Under kvällen växte T:s ångest och vid läggdags blev han plötsligt förtvivlad och övertygad om att han skulle dö under natten. Han vågade inte somna. Ångesten var enorm och han grät och hyperventilerade. Det spelade ingen roll hur mycket jag övertygade om att barn inte dör i sömnen. Att han inte ätit något han inte tål osv. Detta är sista gången jag borsta tänderna säger han lutad över handfatet, jag måste ringa pappa och säga hej då. Vad svarar man på sånt? Jag insåg efter någon timme att situationen var övermäktig för honom så jag bäddade ner oss i min säng och tillslut somnade han av ren utmattning.

Du gillar kanske också...

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.