Sova när man är rädd för allt

En av T:s diagnoser heter ”Överdriven ängslan hos barn”, en vacker omskrivning för vad det egentligen innebär – att vara livrädd för allt. Jag vet att han inte kan hjälpa det men det driver mig till fullkomligt vansinne. Jag klarar inte att svara vänligt när han på kvällen ropar för tionde gången på en minut och undrar vad det är som låter. Det är fortfatrande TV:n (och den filmen som jag försöker se), svarar jag. Samtidigt sänker jag lite för att inte störa. En halv minut passerar. – Varför låter det inte längre? ropar han då.

Så här kan vi hålla på i timmar på kvällen, det kan vara tvättmaskinen, diskmaskinen, torktumlaren, radion, Tv:n, grannens gräsklippare, eller absolut ingenting… T har egentligen inga insomningssvårigheter, vilket många barn med adhd har. Men förutsättningen är att han ligger ner och blundar – vilket är svårt nog om man är övertygad om att man skall dö i sömnen, att ett flygplan skall krascha in i huset, att en tjuv är i rummet, eller att en dinosaurie väntar runt hörnet. Rädslorna har ingen logik, vilket få rädslor har – men ändå… Det spelar liksom ingen roll hur många gånger jag förklarar att dinosaurier inte finns, att en tjuv är intresserad av värdesaker – inte barn och kommer inte när man är hemma. Skulle de ta dig så skulle de lämna tillbaka dig snabbare än fortast, lägger jag till i mitt eget huvud.

En väldigt enkel lösning på problemet hade varit att sitta hos T i ca 15 minuter tills han somnar. Men det gör jag ju inte, för det skall inte behövas. Barn som säger godnatt och somnar ensamma i sin egen säng – de sover bäst, så det så. Det tutade de ju i en redan på BVC. Sen att det inte passar mitt barn det spelar ju liksom ingen roll. För ska barn somna själva så ska de det, även om det tar två timmar istället för en kvart. Eller?

You may also like...

3 Responses

  1. Mia skriver:

    Måste tillägga att jag blir galen ibland! Att det inte är lätt och att jag inte är duktig. Jag bara gör som jag tror är rätt och hoppas att utfallet blir bra.
    Du vet vad som passar er och er situation bäst. Man måste överleva som vuxen också.

  2. Mia skriver:

    Jag tror att du ska följa din instinkt och ditt hjärta mer än BVC. Jag är alltid hos mina barn tills de somnar. Ibland tar det en kvart och ibland ett par timmar. Men jag tror inte att mörkerrädsla eller annan ångest botas med att inte ge dem närhet. Jag kliar och klappar, sjunger tills de somnar. Fast jag är helt slut.
    Nu somnar sexåringen efter en saga och en sång som en betingad reflex. Men det har tagit sex år. Hon är trygg. Lilla syskonet snurrar runt och är orolig och kräver mycket mer. Så vaknar de på nätterna också. Men jag kommer inte att sluta ge dem det de vill ha och som jag tror att de behöver efter hela långa dagar då de behöver ladda batterierna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: