Jag hoppas på puberteten

 

Jag tror att T närmar sig den omvälvande puberteten. I alla fall hoppas jag det. Det skulle ge mig någon form av hopp att hans beteende är temporärt. Om så inte är fallet så kan jag noga boka plats på ungdomsanstalt till honom och en på psyket till mig.

Häromdagen var jag rädd för honom, inte för den fysiska smärtan om han faktiskt skulle slå mig utan för den psykiska kollaps det skulle innebära för oss båda. T är inte stor – 13 år och mestadels skinn och ben, inte speciellt stark heller – men den där spärren som jag alltid känt att han haft verkar vara borta. Han slår, sparkar, knuffar och kastar saker mot mig. Visserligen träffar han inte men jag kan inte bedöma om det beror på oskicklighet eller ren tur. Efteråt är han ångerfull. Gråter, ber om ursäkt, vill kramas och förstår inte vad han blev så arg över. Typiskt hustrumisshandlar-beteende tänker jag och kan varken ta emot hans ursäkter eller kramar. För honom är ilskan över, för mig har det bara börjat. Och jag kan inte förmå mig att ge honom den kärlek han behöver. Jag kan bara inte.

You may also like...

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>

Follow

Get every new post on this blog delivered to your Inbox.

Join other followers: